Granaths tävlingsgener.
Jag vet att jag bor i hop med en riktig tävlingsmänniska coh nu börjar det även visa sig att vår äldste son Rasmus har samma tävlingsanda....och då inte positivt menat.
Vi var i gympasalen idag tillsammans med 3 andra familjer och jag gjorde en liten hinderbana som barnen fick springa och hoppa i.
Jag sprang först och Rasmus var självklart den som stod efter mig....
Och efter det så trodde han att han skulle springa först hela tiden....men ibland..då han valde att ta den svåra balansbanan så hann några andra före honom och då ser man hur han blir röd i ansiktet, han andas genom näsan som en tjur, han bufflar på lite extra och tränger sig i kön.
När jag då tar ut honom och förklarar att han itne kan knuffa undan andra och trängas blir han smått hysterisk men efter samtalet fick han lite frukt coh vatten och skötte sig jättebra.
Men det är ju även jobbigt för honom att förlora i vanliga sällskapsspel. Minns hur jag fick en smocka rakt på näsan en gång då jag "råkade" jubla till lite då jag vann. Rasmus näve hann komma snabbare än vad han hann tänka och han ångrade sig genast.
Förra torsdagen var faster Sara här och lekte med pojkarna och under en spelomgång då Rasmus förlorade bet han tag i min tröja i ren frustration...
Hm...har aldrig sett Kalle dåliga sida var gäller att förlora men jag har hört....
Här är några kort från förra torsdagen då Sara var här.
Här lär hon Rasmus och Hugo hur man fintar... 
